tallis

Att jag överlevde min barndom ser jag som ett litet under... Jag växte upp på en bondgård, vackert och idylliskt, nära djur och natur... Det låter väl fantastiskt, eller hur? Jo, det var det absolut! Jag kan bara säga, att det nog är tur att mina föräldrar inte förstod hur mycket bus vi barn hade för oss om dagarna... Eller så var de stencoola filbunkar som litade på att vi skulle klara oss... En bondgård har inga eu-anpassade lekplatser, liksom... Klättra i takstolarna på höskullen, spela tennis på hustak, klättra runt på högsta berget bredvid gården, cykla inne i den tomma ladugården, leka i traktorer och tröskor, åka högst uppe på det stora hölasset, osv, osv... Visst fanns det någon av oss ungar som ibland fick åka in och sy några stygn, men inte alls så speciellt ofta, faktiskt...
Jag har ibland undrat hur mycket koll våra föräldrar hade på oss, men antagligen hjälptes nog alla vuxna på gården till att hålla reda på oss ungar, även om vi trodde vi var utom synhåll...

Jag kanske skulle våga fråga mina föräldrar någon gång, om de vet hur vi lekte då...:)

Själv låser jag fast mina barn framför tv:n och datorn, för säkerhets skull...;)

Tänk dig att du är JÄTTE-trött och ska sitta och hålla dig vaken på en lång föreläsning... Hur känns det? Är det lätt? Du och din kropp får jobba hårt för att hålla dig vaken, eller hur? Så är, enkelt beskrivet, vardagen för en person med ADHD...
Som mamma till ett barn med ADHD, funderar man ofta över hur vårt samhälle, hur skolan fungerar. Vi har bestämt oss för en norm och förväntar oss sen att alla ska kunna följa den. Den som inte klarar det är Besvärlig... Ett exempel: en lektion i skolan är 40 minuter lång. (Någon har bestämt det.) Alla duktiga, intelligenta, snälla barn klarar av att sitta stilla och jobba i 40 minuter. De som inte klarar det, är Besvärliga Barn. (De barn som får stämpeln Besvärligt Barn vet om det... Jag lovar. Tror du man blir lycklig av det? Känner man sig uppskattad, omtyckt? Vill man vara där?)
Tänk om vi, istället för att göra om betygssystemet stup i kvarten, skulle ändra längden på lektionerna till 15 minuter, och kanske varva teori med fysiska moment, typ lära sig gångertabellen på gymnastiken...
De barn som har " myror i kroppen" vill visst lära sig saker, de är otroligt nyfikna på världen och de kan bli fantastiskt duktiga om de bara får en chans...
Vi säger ju så vackra saker om att alla barn ska ha rätt till utbildning... Vi får väl se till att alla barn får den möjligheten då!
Tack och lov för att vi alla är unika och värdefulla, precis som de vi är!
Som dyrbara pärlor...<3

Musik... Ett fantastiskt, outtömligt ämne att fördjupa sig i. Man blir aldrig fullärd. Musik talar till oss på djupet och berör... Som tur är finns det så mycket musik och så mycket olika typer av musik, något för alla att beröras av... Vad är då "fin" musik? Frågar du 100 personer lär du få 100 olika svar... Låt det vara så! Vi är alla olika, och tur är väl det! Tänk så otroligt tråkigt det skulle vara om vi alla var exakta kopior av varandra... Vi får bara försöka acceptera att vi inte tycker om samma musik jämt och kanske istället, med nyfikenhet, försöka lyssna efter det som berör vår medmänniska... Fin musik finns visst, den låter bara lite olika för oss alla...:)

Jag brukar tänka på dem ibland... De lärare som haft en otroligt viktig inverkan på mitt liv... De som stöttat och lyft upp mig när det behövdes och de som ställt krav och haft förväntningar på mig, för att få mig att växa. Att jag får arbeta med sång och musik idag, är till stor del några lärares förtjänst... Min lågstadiefröken Birgitta, som talade om för mina föräldrar att de borde skaffa mig ett piano... Mina körledare i Grödinge som lärde mig att sjunga i kör och som även förde in mig i kyrkans och trons värld... De fantastiskt duktiga lärare jag hade på musikgymnasiet som fick mig att börja våga växa, både musikaliskt och som människa...(En stor puss till pianomästaren Ziemovit Bownic, för hans brinnande intresse och enorma kunnande... En riktigt enastående man!) En eloge till min sångfröken Marianne på gymnasiet, för att hon trodde att det kunde finnas något värt att försöka utveckla hos denna blyga tös... Att det under resans gång har funnits människor som varit nedlåtande och i vissa fall elaka, det kan jag le lite åt idag... Även om jag absolut inte är världsmästare på det jag gör, kan jag ändå vara glad över att jag faktiskt får jobba med sång och musik, en dröm jag levt med så länge... (de lyckades inte sänka mig, inte få mig att ge upp, med sina elakheter...:))Och jag brukar tänka på att vi verkligen kan sätta spår hos varandra, att det är så otroligt viktigt att vi lyfter, berömmer och ger positiva saker till de människor vi möter, både stora som små... Det kan vara livsviktiga ord vi säger, ord som gör skillnad!<3

Att vara förälder är en livsuppgift som gör mig otroligt lycklig, stolt och full av kärlek... De är mitt kött och blod och för dem blir jag en tiger, om det behövs... Å andra sidan är det en uppgift som ibland inger skräck, eftersom det inte finns något facit... Hur ska jag veta att jag gör rätt när jag försöker lösa saker? Kan jag alltid lita på att jag är klok och vuxet förståndig i mitt tänk och i mina reaktioner... Ibland skulle jag behöva en liten, klok person sittandes på min axel, en som kunde viska i mitt öra vad jag ska säga och göra så allt blir rätt och bra... Det enda facit jag har och grunden jag får stå på, är att jag älskar mina barn av hela mitt hjärta och jag kan bara hoppas att den kärleken kan leda mig på rätt väg, även de gånger det känns mörkt eller snårigt...